SOMBER

Somber

BIO

Andreas Henriksson, Björn Rehnqvist, Pontus Dahlström, John Bresäter and Kristoffer Melin first met up at Junior High. With a shared passion for music and bands like Metallica, these five young men soon formed their own band. At this time none of them could play any instruments so the first years were mostly spent rehearsing covers in a garage. It was at this early they took the named Somber, from a Dissection-song

By 2002 the band had developed enough to start writing their own songs. Spawned from this broaden knowledge of music their first demo “Oblivion” arose. After a moddest premier show Somber now started to spend more time on their music as well as playing more and more shows around youth centers around Gothenburg. A healthy period for the band as they got more and more experience both writing songs and performing live.

In 2003 the band was performing at a “Battle of the Bands”-show when future guitarist caught a glimts of the performance. Impressed by the bands speed and energy he got in contact with them the next. This was at the same time as Kristoffer Melin and Somber went their separate ways due to different views on musical development. So within a week Somber found themselves with a new guitarist and the line-up that would step out into the world was completed. After recording yet another demo(2003’s “Gods Design”) Somber started to seek oppertuneties outside the realm of Gothenburg. Playing hundreds of shows in all four corners of the country Somber saw great response from the Swedish underground scene. During this campaign Somber recorded their, at the time biggest success, “Name your poison as well as opening for acts like Finntroll, Transport League and Soulreaper.

But in 2005, just after recording their first EP “define:rend” and making a triumphant apperence at Liserbergs big stage, Somber was seeking new ground. A decision to leave Sweden and Europe behind was made and the band packed their instrument and boarded a plane to California, USA, eventually ending up in the town of Ventura. Here the band quickly gained a whole new fan base and released “define:rend” on the independent label Seedless Records. In early 2006 the band started what would become a 16 month tour around the american west coast. Playing everything from small clubs in the suburbs to legendary venues like Whiskey A Go Go in L.A and the Cooler Lounge in Las Vegas. This constant touring gave them the opportunity to work with touring motocross extravagance Metal Mulisha and country/metal-legend Hank III

But everything changed later that winter when Somber had to leave the states, due to visa issues. Safe and sound back home in Sweden Somber wasted no time. During their intensive touring in the states they had nearly finished the material for their first full-length album. And after opening for Vader and playing together with Slayer at the summer festival Metaltown Somber entered the studio Grand Recording in Gothenburg to record the album “The Black Machine”. The record that initially was ment to be self-released landed at the desk of Suicide Records who instatly took intresst to it. They signed with Somber later that year.

With the upcoming of their first album Somber rages on with their own vision of swedish metal.

LINE-UP

John Bresäter – drums
Björn “Bear” Rehnqvist – bass
Carl Fritzell – guitar
Andreas Henriksson – guitar
Pontus Dahlström – vocals

INTERVIEWS

Uppmärk- samheten på hemmaplan har så här långt varit ganska blygsam för Göteborgs Somber. I Sydamerika är det däremot annat ljud i skällan. Nyss hemkomna från en två och en halv månad lång turné genom sju länder berättar gitarristen Carl Fritzell om skadade roddare, väldigt hängivna fans och att spela tills man spyr.

– Som band får man inte missa en sådan här chans, så är det bara. Den kontinenten är helt underbar att spela i, förklarar Sombers gitarrist Carl Fritzell med vad som bäst beskrivs som dämpad eufori i rösten.
Metalorkestern, som väl i ärlighetens namn inte kan tillskrivas mer än blygsamma framgångar här på hemmaplan, är sedan en vecka tillbaka på svensk mark när vi talas vid och gitarristen håller som bäst på att smälta intrycken av ”The Black Machine, South American Tour” som tog bandet genom Venezuela, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Argentina och Uruguay.
– Vi blev kort och gott erbjudna att åka iväg. Vårat skivbolag blev kontaktade av ett produktionsbolag som mer eller mindre sa att vi gillar musiken och ni spelas på radio här nere så vi vill väldigt gärna ha hit er, berättar Fritzell upprymt.
Är det tufft att göra sig en karriär hemmavid kan man lika gärna lyfta blicken och ge sig iväg till marknader där förutsättningarna är mer gynnsamma. Där det går femton aggressiva metalband på dussinet här hemma tycks det vara lite lättare att slå sig fram i Sydamerika.
– De har en väldig förkärlek till den svenska hårdrocken där nere, tidigare hade vi ju inte spelat där någonting, men efter sista giget började det talas om när vi ska komma tillbaka. Vi är bra mycket större där än vad vi är i Sverige och Europa.

Inget syre i luften
Att åka till en helt annan världsdel och framföra sin musik innebär så klart ett möte med en helt annan kultur och enorma skillnader. I alla fall om man är ett band på Sombers nivå och inte några världsstjärnor som kan gömma sig bakom tonade bussrutor och slippa titta när det inte passar. Att allt ser helt annorlunda ut jämfört med hur det är hemma är ett understatement.
– Den låga standarden och det förfall som var på många ställen var jag lite förvånad över. Visst, jag visste att det var fattiga länder, men inte så fattiga, reflekterar gitarristen allvarligt.
– Men sen vänjer man sig vid det. Man kan inte gå omkring och ha sympati hela tiden även om man i grund och botten tycker att det är jättetragiskt. När man har sett sådana miljöer konstant i tre veckor så blir det vardag av det.
En annan viktig kulturskillnad som Somber och dess medlemmar – förutom Carl även sångaren Pontus Dahlström, basisten Björn Rehnqvist, trummisen John Bresäter och gitarristen Andreas Henriksson – omedelbart fick stifta bekantskap med var befolkningens mentalitet och inställning till tidsbegreppet.
– De har ju den sydamerikanska mentaliteten, de är inte så organiserade där nere, skrockar mitt intervjuoffer. Det här med kontrakt och sådant är väldigt främmande för dem och i ärlighetens namn så är de ganska ineffektiva och röriga. Till och med när man jobbar med större och erfarna arrangörer tänker man att ”det här finns ju bara inte”. De håller aldrig tider och man har aldrig någon aning om när man ska giga. Man frågar och de säger en tid, men efter ett tag lär man sig att den aldrig stämmer…men det var väl ganska universellt för hela kontinenten att oavsett vilket land vi spelade i var det så, efter ett tag har man inget annat val än att vänja sig vid det.
En tredje viktig poäng att peka på är naturligtvis klimatet, det är givetvis ingen barnlek att gå upp och göra ett fysiskt krävande gig i ett klimat som inte är i närheten av detsamma som det vi har hemma i Sverige. Min fråga – hur pallar man så länge i sådan värme med långt hår? – visar sig dock vara en aning felformulerad.
– Det har faktiskt inte varit så varmt, börjar Carl Fritzell. I Venezuela och Colombia var det jävligt varmt och vi hade väl inget val, det var bara att köra på ungefär. Men större delen av turnén har vi ju varit uppe i Anderna på mellan tre och fyratusen meters höjd där temperaturen ligger mellan femton och tjugo grader. Det enda som är förbannat jobbigt där är att det inte finns något syre i luften. Att gå upp och göra en spelning på det är något av det värsta jag någonsin gjort faktiskt.
Hur tacklar man det då? Headbangar mindre?
– Nej det kan man ju inte göra, folk hade ju betalat för att se oss så det var bara köra fullt ut, men efteråt fick man lägga sig och spy.

En egotripp utan dess like
Folket på spelningarna var det ja. Carl pratar i lyriska ordalag om de fans som slöt upp längs med vägen på den närmare två och en halv månad långa Sydamerikasvängen.
– Mottagandet var helt sinnessjukt, det finns inget annat ord som beskriver det bättre, spinner han. Det är klart att man har mött fans här i Sverige som verkligen är hängivna, men här kom de fram och nästan började gråta bara de fick skaka hand med oss, det är man inte riktigt van vid.
Turnéns upplägg med spelningar på fler ställen än bara i de mest givna storstäderna bidrog säkerligen också till publikens varma mottagande.
– Vi spelade i många stora städer, men vad vi också gjorde var att vi spelade i småstäder. Många av de städerna vi spelade i hade aldrig haft ett internationellt band på besök. Det var bara lokala band som hade spelat där tidigare så det var jättestort för dem att få dit ett svenskt hårdrocksband. De var vana vid att åka i flera timmar och ta sig till huvudstäderna för att se en spelning.
Likaså har scenerna Somber fått bestiga skiljt sig väldeliga åt.
– Vi har spelat på allt från jättesmå barer till stora festivalscener inför 5000 personer. Det är klart att man inte ska sticka under stolen med att det är skitkul att spela riktigt maffiga, stora spelningar inför massa folk. Jag menar det är en egotripp som inte är utav denna värld, men att spela lite mindre gig inför kanske 300 personer har sin charm det med. Har du en mindre lokal kan det bli en helt annan energi. Vissa ställen har ju varit så små att det knappt funnits 300 hårdrockare i stan.
Oavsett storlek har Carl Fritzell inget annat än positiva ord att säga om den publik som slutit upp för att få sig en väl avvägd dos skandinavisk metal med tydlig thrash-vibb.
– Vi har fått ett helt fantastisk mottagande och mött skönt folk. De går verkligen in för hårdrock på ett helt annat sätt. De har en väldig passion för hela musikgenren och många av de här ställena är ju tredje världen så hårdrock är ju det enda de har.
Men som på alla andra ställen i världen var inte alla lika vänligt inställda till gästerna.
– Fansen var helt otroliga, hur trevliga som helst. De visade gigantisk gästfrihet och allt sådant där, men resten av befolkningen var inte så mycket trevligare än någon annan, jag tyckte de var ganska otrevliga. När vi åkte genom Bolivia blev vi faktiskt varnade en gång för att det existerade en viss form av rasism mot vita människor. Att man inte var så jätteförtjust i dem.

Somber- bootlegs
Att turnén varit viktig för Somber som band råder det ingen som helst tvekan om och gitarristen konstaterar att de nu vill bygga vidare på den grund som de lagt.
– Jag tror att turnén betyder väldigt mycket, det är klart att det finns svenska band som åker dit ner och turnerar, men det är inte jättevanligt och att göra en så här lång turné och få uppleva en så annorlunda kultur har byggt en enorm erfarenhet. Sen får vi se om vi kan växa ur det här och se om vi kan bli större i Sverige, det vet jag faktiskt inte. Men så länge de där nere tycker om oss och låter oss komma tillbaka betyder det väldigt mycket för oss.
Men den här rundan handlade naturligtvis inte bara om karriärstrategier. De göteborgska gubbarna har gjort sig ett och annat minne för livet också.
– I Venezuela hittade vi till och med en kille som hade tryckt upp Somber bootleg t-shirts vilket vi tyckte var hysteriskt roligt, berättar Carl eldigt.
Och kring gigen gick det också hett till.
– Folket visade verkligen sin hängivenhet. Det var en kille som hade sålt sin gura för att kunna komma och kolla på oss när vi lirade i Lima i Peru. Vad säger man till en sådan kille? Man blev helt tagen av hur hängiven han var.
– När vi var i Arequipa, också det i Peru, hade vår roddare en kväll när han var lite på lyset och var nere i publikhavet och röjde runt. Då fick han en flaska i skallen och var tvungen att bli tagen därifrån medan vi stod på scen. Efteråt fick vi åka runt i taxi till olika sjukhus i stan och fråga om de hade någon svensk med skallskador. Hur det gick? Vi hittade honom tillslut, det blev tre stygn i huvudet och sen mådde han bra.

Några dagar efter Sombers debutsläpp ”The black machine” slänger Sara Falkstad käft med gitarrist Carl Fritzell. De snackar om etikettering enligt hemort, den svenska jantelagen och hur thrash görs till mainstream. Här är de saftigaste bitarna från samtalet.

Somber har fått perspektiv på ett och annat sedan starten 2001, inte minst sedan de för två år sedan bestämde sig för att på eget bevåg bege sig till Kalifornien. Efter sexton månaders intensiv USA-turné återvände thrashbandet med buller och bång, och släppte den aphårda debuten ”The black machine” på Suicide Records. En skiva de med all rätt är nöjda med.

– Annars skulle vi inte ha släppt det, säger Carl. Det känns skönt att ha gjort sin fullängdsdebut. Nu kan vi gå vidare: skriva mer musik och spela mer live, utvecklas och framför allt bara ha skitkul.

– Med facit i hand så kanske man inte skulle ha gjort exakt samma album idag, men jag tror inte riktigt på det där med efterklokhet. När vi spelade in plattan samlade vi stämningen som rådde vid det tillfället, och hur läget var då i bandet och i studion. Vad man försöker göra är att fånga nuet.

Det Somber hoppas åstadkomma för skivköparna, är helt enkelt att de ska vilja gå ut och headbanga.

– Det är en rak jävla hårdrocksplatta, det är därför den är hyfsat kort. Jag tror inte man pallar så mycket mer än trettiofem minuter. Om man som allra minst börjar digga lite smått med huvudet har vi nått vårt mål.

Jag påpekar vänligt att plattan också framkallar en viss öltörst, varpå Carl förklarar att det faktiskt inte var deras tanke.

– Men det blir nog så ändå med tanke på vilket slags människor vi är. Lyssna till exempel på bonusspåret ”Whiskey and brew”. Det är en hyllning till hårdrockens ursprung och till alla partyminnen vi har från USA.

Lärde sig att stå på sig i USA

År 2006 åkte Somber alltså till Kalifornien och blev till slut kvar i nästan ett och ett halvt år, innan de tvingades återvända av byråkratiska skäl. Det var ingen detaljplanerad turné, utan bandet spelade de gig som dök upp. Under lugnare veckor fungerade de som husband på ett par hårdrocksklubbar i närheten av deras tillfälliga hem norr om Los Angeles. Somber genomförde minst tre spelningar i veckan under hela den här perioden.

– Det är klart att det var tufft ibland, säger Carl, men mest var det skitkul. Oavsett vad som händer i framtiden kommer vi alltid bära med oss den här upplevelsen. Vi levde verkligen för dagen.

Naturligtvis blev det också en hel del festande. Carl berättar att klubbarna där är betydligt mer generösa med drickat än de svenska motsvarigheterna.

– Man var lite mör efteråt, det var därför vi tog det ganska lugnt ett tag när vi kom hem. Vi var helt slutkörda.

Tiden i Kalifornien skapade mycket av vad Somber är idag, sju år efter starten. Framför allt fick de en enorm liverutin, men bandet utvecklades också på andra sätt.

– Vi lärde oss hur branschen fungerade och vi är mer luttrade nu. Det finns alla möjliga konstiga typer därute, och det fungerar inte att vara mjäkig. Vi tar ingen skit längre.

Trots de konstiga typerna medger Carl att man som svenskt metalband i USA blir nästan löjligt väl bemött.

– Folk säger: ”Jaha ni är från Sverige och spelar metal, ni måste vara hur bra som helst!”, utan att ens ha hört oss. Vi brukade tycka att de var överentusiastiska. Men sedan kommer man på sig själv med att vara väldigt svensk. Jantelagen förföljer oss! En sak som vi lärde oss i Kalifornien är att om vi vet att vi är bra på något så säger vi det.

Hemstadens förbannelse

I staterna bemöttes Somber av okritisk beundran endast genom att presentera sig som svenskt metalband. I Sverige, däremot, får de dras med ständiga jämförelser med akter som The Haunted. Frågan är oundviklig:
Hur trötta är ni på att bli kallade göteborgsmetal?

– Något så in i helvete! suckar Carl. Folk säger: ”Åh, jag trodde ni skulle låta som In Flames.” Bara för att man kommer från samma stad betyder det ju inte att man låter likadant. Göteborgsmetal har gjorts, det görs fortfarande, och det finns en massa band som gör det bra. Vi låter dem göra det, och så gör vi något annat.

”Något annat” i det här fallet är rå, snygg thrash metal, som Carl tycker fyller ett hål i den svenska metalscenen.

Adrenalin som hos en frälst

Det framstår tydligt att Sombers främsta drivkraft är kicken de får av att stå på scen.

– Att ha tre gig i veckan handlar inte om att orka, utan om att ha ett privilegium, säger gitarristen. Jag tror att vi allihop går på adrenalin.

Carl jämför medlemmarnas beroende av liveframträdande med de som ägnar sig åt extremsporter, och överraskande nog också med kyrkliga sammanhang.

– Man känner att ”Nu lever jag!”. Jag är inte religiös, men jag brukar tänka att om det är så här de känner i kyrkan så fattar jag grejen. Det är obeskrivligt. Att spela live är det det handar om. Att fånga den stämningen på skiva är en utmaning. Studion är inte alls samma sak – det är en längre utdragen process och där finns inte samma magi.

Sitta ner och spela blues

Framtiden för thrash metal har de senaste åren börjat se blixtrande ljus ut. Jag undrar om Somber upplevde mycket av den nya thrashvågen när de reste i USA.

– Ja absolut, säger Carl. Nu får jag väl stryk, men där har thrash blivit nästan mainstream. Även om man inte har svarta kläder och jeansjacka kan man lyssna på thrash där.

Även om Somber knappast kan klassas som old school-thrash, kan Carl inte låta bli att hoppas att den nya thrashtrend, som kan siktas både i USA och i Europa, smittar av sig i lite större utsträckning på Skandinavien. När jag frågar om framtidsutsikterna framgår det nämligen att Somber onekligen är här för att stanna.

– Om femton år skulle jag tro att vi är på platta nummer sex eller sju, och framför allt har en jävla massa gig i ryggen. Vi kommer att vara äldre och mer luttrade. Det är vår målsättning att fortsätta så länge vi kan. När vi inte orkar längre får vi väl ta med stolar ut på scen och spela blues eller något.

Klyschan “att ta saken i egna händer” är det i regel inte många musiker eller band som gör verklighet av. Göteborgska thrashmetal-bandet SOMBER gjorde 2005 motsatsen och packade ned sina gitarrer och trumstockar,styrde kosan mot USA och blev kvar i hela sexton månader.

-Det handlade aldrig om att det gick dåligt på hemmaplan, säger gitarristen Carl Fritzell. Vi ville för den musikaliska och personliga utveklingens skull testa en helt ny scen och se var vi hamnade. Uppehållstillstånd fixade gruppen genom att alla skulle studera där borta. Särskilt mycket pluggande blev det dock inte för de fem pågarna som i stället fokuserade på idogt giggande och slogs av hur mycket bättre organiserad scenen är där borta än hemma.

-Folk var mer old school och samtidigt mer personliga, flikar trummisen John Bresäter in. Alla kontakter sköttes mer på plats än via internet. -Rent musikaliskt var kvaliteten sviktande hos många band vi träffade på. Det ska erkännas, säger Carl. Fast på något vis kändes det som att man uppskattade okända band mer än vad man gör i Sverige. Och hur gick det?

Efter en kämpig start och hårt arbete började det lossna för kvintetten som ställde upp att spela så länge det fanns ett eluttag att plugga in i samt mat och husrum i gage. Rätt som det var hade gruppen delat scener med JOB FOR A COWBOY och Hank Williams III, släppt ep:n “Define:rend” (Seedless), blivit tjenis med TESTAMENT´s Chuck Billy och hängt med på den ambulerande motorcross uppvisningen Metal Mulisha. Skivkontrakt skrevs på så fort gänget kom hem för ett år sedan och nu är albumet “The black machine” (Suicide) här.

-Vi är thrashare i grunden, men lägger sedan på allt annat vi gillar, säger sångaren Pontus Dahlström. Vi gillar en massa Göteborgsmetal, men vi har aldrig känt att det har varit någonting för oss. Det har redan gjorts så många gånger ändå.

RELEASES

Somber - The Black Machine

2008 • CAT# SR003